Tröskelträning gör ont!

Jag vet inte om jag lyckas förmedla känslan av min träning här i bloggen. Men är det någon gång jag önskar att jag lyckas, så är det idag! Känslan av att klara av något du tror  är omöjligt, när man kopplar bort hjärnan och på viljan och “det jävlar anamma:t”

Tröskelträning på spinningcykeln!
Det finns olika sorters träning, den som är skön och lugn, den som flyttar gränser, den som gör att man känner sig stark och tillslut den som gör ont! Tröskelträning gör ont och det är precis det jag har gjort idag!

Missförstå mig rätt nu, det gör inte ont så att du gör dig illa. Istället kämpar du med mjölksyra som bokstavligt talat sprutar i kroppen och DET gör ont! Hjärnan och förnuftet skriker att du ska sluta upp men det är då man kopplar på viljan och pannbenet för att rent ut sagt orka fortsätta!

 Dagens cykel, innan jag visste vad som väntade

Idag va jag i tröskelzonen i 25 långa och plågsamma minuter! SuperPia ledde oss genom långa raksträckor och vidriga backar och jag mötte väggen flera gånger under passet! Jag skrek och kämpade för allt vad jag var värd, för att orka fortsätta, orka trampa igenom “det onda” och komma ut på den “andra sidan” bara för att möta “väggen” igen! Och jag älskade varje sekund av det!

Efteråt, när det jobbiga var slut under nedvarvningen, var jag lycklig som ett barn på julafton. Benen darrade som asplöv när jag klev av men jag hade klarat det! Jag hade klarat av att möta, trampa igenom mjölksyran och fortsätta framåt! I det läget var jag bäst i hela världen och leendet på mina läppar ville inte riktigt försvinna!

Men för att orka och klara av det krävdes inte bara vilja! Nej, det behövdes en hel sal full med folk, jag behövde Pia som precis i rättan tid peppade oss framåt och jag behövde “stammisarna” på den främre raden som, när jag som mest behövde det, vrålade att vi orkade fortsätta. Jag skrek, grannen skrek, alla skrek! Underbart!

På vägen ut mötte jag Åsa, som var på väg in i salen! Just då ville jag stanna kvar och göra om allt igen, men den här gången fick förnuftet vinna! Jag stapplade ut istället för att stanna kvar och nu, hemma med magen full av mat, är benen ganska möra och jag stapplar fortfarande ganska rejält! Åsa, jag hoppas att du kämpade väl och plockade fram pannbenet ordentligt!