Måndag 25/2 - 110 min galenskap!

När benen värker och skriker att dom vill stanna är det enda som hjälper att skrika rakt ut, högt och länge! Det har jag gjort idag!




110 minuter galenskap
Hon har varnat, vi har laddat, men vad gjorde det? Mjölksyraspinning var och är ingen lek! Det är SJUKT jobbigt! Men vi tar det från början...

Jag hade plannerat ett spinningpass med Pia idag klockan 17. Framför mig såg jag 55 minuter snabbdistans, där jag kan upplägget och jag vet var man grinar illa. Men när jag mötte upp Coola Karin och satte mig tillrätta på cykeln kom Pia med dagens utmaning. Det va nu vi skulle gå över mjölksyretröskeln, det va nu snabbdistansen skulle göra nytta, det va nu vi skulle utmana oss själva. Min första reaktion var AJ FAN, hur ska mina ben palla detta efter förra veckans dubbla 75 minuters pass? Men det va bara att plocka fram de välbekanta hornen och köra igång!

Passet började med 15 minuter uppvärmning där målet va att efter ca 12-13 minuter komma upp i en mycket ansträngande nivå, för att sedan lägga på lite mer motstånd och öka varvet (kadensen) ytterligare. Därefter kom prövningen! 6 stycken 30 sekunders intervaller med 20 sekunders vila emellan. Återhämtning 5 minuter och därefter 5 stycken 60 sekunders intervaller med 30 sekunders vila emellan. Återigen 5 lugnare minuter å avslutningsvis 4 90 sekunders intervaller med 30 sekunders vila emellan. Målet med varje intervall och varje tramptag i intervallen va att nå mjölksyra och våga stanna kvar! Vi ökade motståndet under hela vägen och vi trampade varje tramptag som om det var det sista. Å när de första 55 minuterna var över, så gjorde vi det igen, jag och Karin! Galet javisst! Men det va en utmaning jag faktiskt inte kunde missa! För samtidigt som det var sjukt jobbigt va det oxå sjukt roligt och galet inspererande att kolla om jag klarade av det!

När jag mellan passen sprang iväg till receptionen och köpte en energibar, undrar jag hur mycket min desperation efter just energi, skerks ut ur mina ögon? För när jag vinkade med min peng fick jag ett snett leende och frågan, e det så illa tillbaka. Jag nickade matt och konstaterade att precis så illa var det!

Ont i halsen
Jag tror docka aldrig att jag har skrikt så mycket under ett spinningpass som jag gjorde idag! Men det var nödvändigt, för när det gör så ont att du egentligen bara vill sluta trampa, är det enda som hjälper att skrika, hojta och peppa den du har bredvid dig. Det känns liksom lite lättare då!

Efter klasserna stannade jag och Karin och snicksnackade en stund med Pia. Vi pratade om det där med att komma upp i puls, att benen dör före hjärat och överträning. Jag fick upp ögonen för att jag nog faktiskt har rätt bra kondis för cykling nu, men jag behöver träna styrkan i benen eftersom det ofta är dom som dör innan orken. Jag vet egentligen om detta eftersom det är precis det som händer när jag har försökt och har kunnat springa, men det är alltid bra att få höra det av någon annan god och duktig instruktör. Så vi fick lite tips om hur vi kunde göra för att öka upp just benstyrkan för att orka ytterligare lite till!

Morgondagens morgonträning
Men nu, när jag sitter här hemma nyduchad och trött, funderar jag på om mina ben verkligen orkar med morgonspinning i morgon bitti? Jag har ställt klockan, men vågar inte lova något. Så Terese, om jag inte kommer så vet du varför. Då sitter mjöksyran kvar som gumm i musklerna och benen är som gele!

PS!
Tack Karin för att du lurade kvar mig på cykeln det andra varvet. Hade du inte suttit där hade jag ALDRIG klarat av det! Nya tag tar vi på onsdag tillsammans med Puma!