Det blev spinning i Liljeholmen (tyvärr)!

Egentligen ska jag inte klaga, jag har mitt veliga jag att skylla på! Men ibland kan jag faktikst inte låta bli!

Spinning 55 min!
Mitt veliga jag åkte tillslut mot hemmet och där bussbytet sker klev jag av, efter att kollat i på nätet och insett att det var allt för lång kö till Terese pass klockan 17:30. Jag vågade helt enkelt inte chansa att inte få någon plats eftersom det hade lett mig till något slags antiklimax. Så här i efterhand borde jag ha gjort det, chansat alltså!

Jag skulle alltså gå på ett spinningpass och jag laddade ordentligt på bussen. Jag intalade mig själv att "hur illa kan det va?", men tyvärr visade det sig vara ganska illa!

När jag kör ett blått pass vill jag att instruktören ska ha en plan för klassen, jag vill ha ett upplägg, även fast det inte alltid passar mig, men det ska ändå vara ett upplågg. Dagens klass hade ingenting av det! Därför va det tur att jag placerade mig längst bak i salen (nånstanns kände jag alltså på mig detta) och efter tre låtar bestämde jag mig att köra mitt eget race.

Visst, jag fick både puls och blev svettig! Men hade jag bara låtit bli att vela så in i h*vete hade jag ju hamnat på en kalas klass och känt lycka istället för tristess, endorfinkickar istället för irritation och träningsglädje istället för att vara uttråkad! Jag tror att det är därför jag e så besviken! Och vad lär jag mig av det här måntro, att inte vela!

Summering
Nä, nu har jag befunnit mig på allt för många trista klasser i spinning! Nästa vecka då jäklar, då ska jag besöka både Terese och Super Pia! Jag längtar efter Spinning high, endorfinkickar och träningslycka!