Dag 1, vecka 1, pass 1….

Det finns ingen anledning att dra ut på det, det finns ingen anledning att vänta. Det enda rätta var att ta tjuren vid de bekanta hornen  och sätta igång!

Löpning, eller konsten att ta sig fram något kvickare än att gå!
Som jag avslöjade igår har jag alltså anmält mig till Tjejmilen i år och för en som max springer till bussen, vilken ligger mindre än 10 meter från hemmet, är en mil en evighets lång sträcka!

För att höja motivationen och målbilden har jag inte bara gått ut här och sagt att jag skall göra det, jag har även anlitat en flagga att springa under. Detta leder till att jag verkligen inte vill göra ett dåligt resultat utan faktiskt försöka prestera mitt allra yttersta och på så  sätt ökar jag både pressen och motivationen något ytterligare.

För att ha något att luta mig mot när det gäller de här med löpträning så använder jag mig av Marathon.se guide för dom som skall ta sig runt Stockholms Halvmaras program. Å nu undrar ni säkert varför jag valde just den. Det beror på att jag kan hoppa in i vecka 5, vilken är just nu, att om jag tränar för att “ta mig runt” en halvmarathon borde jag ju med lätthet faktiskt kunna göra en hygglig insats på en mil samt att om jag siktar mot stjärnorna så bör jag i alla fall nå månen! Kanske har jag fel, kanske funkar det inte alls, men då får jag tids nog reda på det!

Träningen
Dagens pass var enligt det ovan nämnda schemat, intervaller. Jag skull först gå i raks takt i 10 minuter, sen skulle jag mäta upp en sträcka på 150 meter (eller ca 50 sekunder, vi snackar alltså snigelfart) som jag skulle springa 8 gånger, gå tillbaka de 150 meterna och sen “stå-vila” tills det gått totalt 3 minuter. Allt avslutades med 10 minuter rask gång!

För er som är löpare på riktigt var nog dessa intervaller en liten lort, men för mig va dom både långa, många och till en början gigantiska!

Så hur gick det då? Under den första intervallen trodde jag att ja skulle dö, under den andra att jag skulle avlida och aldrig klara det, men sen släppte det. Den 3, 4 och 5 gick lätt eller i alla fall lättare och nummer 6, 7, och 8 klarade jag av på ren tjurskallighet och att jag faktiskt gjort hälften och var “på väg hem”.

Att det släppte så där efter två intervaller kan jag verkligen inte förklara, men det va precis som att kroppen behövde två stycken för att komma in i springmode för att sen kunna genomföra de återstående 6 intervallerna ordentligt. Visst, jag flåsade som ett djur, jag svettades som jag vet inte vad och den ca 1 minuten jag stod still kändes underbar varje gång. Men ändå, jag dog inte och jag genomförde ändå det som skulle genomföras!