Igår hade jag spring i benen visade det sig. Mer spring än vad jag trodde var möjligt då dom mest kändes som två trötta stockar. Tänk va fel man kan ha!
Jag ställde mig på löpbandet, det var vägningstorsdag och tiden var en kritisk faktor och att hinna hem för utomhuslöpning fanns inte med i tidsschemat, med ganska låga förhoppningar. Benen kändes som klumpar och träningsvärken i bröstmuskulaturen gjorde uppvärmningen ganska plågsam. Men när jag så småningom blev varm i kroppen släppte det jobbiga och benen började gå av sig själva.
Jag satte hastigheten lågt och tiden på 30 minuter och satte sedan igång med målet att bara ta mig igenom det. Utan stress av varken hastighet eller distans.
Den här gången gav inte benen upp i förtid, inte heller flåset. Däremot började huvudet bråka efter ca 15 minuter. Fy fan va trist det blev, tiden segade sig fram och jag trodde aldrig att klockan skulle slå färdig. Men självklart gjorde den det så småningom och jag klev av! 30 minuter lunkandes/joggandes senare! Bara så där!
Jag avrundade träningen med att köra lite rygg i gym:et. Sittande rodd och latsdrag, både med brett och smalt grepp var allt jag hann med innan jag var tvungen att rusa in i duschen och ta mig upp till invägningen på Itrim.
Vägning
Efter förra vägningens “bottennivå” har jag nu vänt tillbaka siffrorna och ligger på mina stadiga 67 kg igen. Det är alltså fortfarande 2 kg kvar till mål och jag fortsätter kämpa.
Men jag har bestämt mig för att komma ner till 65 och för att jag skall anse mig “klar” och innan jag har landat där kommer huvudet att anse att jag inte är det (klar alltså). Så även om man skulle kunna tycka att det räcker nu, att kroppen borde få vila från bantning ett tag och att jag borde vara nöjd med mina 67 kg så vill jag fortsätta. Det ska väll för sjutton inte va så svårt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar