Förklaring eller kanske fundering om livet!

Det här inlägget har snurrat några dagar i min hjärna, jag har vänt och vridit på orden och likt ett tal man förbereder, har jag funderat hur och OM jag skall vädra mina känslor här på bloggen.  Det jag funderat på är väll inget omvälvande i sig själv, men det har tagit ganska mycket tankekraft att få fram och sen vill jag ju inte vara tjatig, men jag tror jag måste för att få det hela rätt och riktigt!

Jag har ju som ni vet problem i handleden på höger hand, den jag har opererat  med förhoppning att den skall bli bra. Nu kommer troligtvis inte denna operationen lösa dessa problem, men mer om det senare! Jag har de senaste månaderna gått omkring med “mensvärk” i handleden dvs en molande värk som aldrig avstannar och aldrig lämnar mig. Nu, när operationsärret börjar läka har värken kommit tillbaka och jag går återigen omkring med värken igen. Att ha ont efter operationen känns idag som en barnlek om man jämför med den värk jag har idag!

Nu ska jag inte beklaga mig, det finns människor som har det betydligt värre. Men för mig har den här värken börjat påverkan mig på ett sätt som jag inte trodde var möjlig. Jag har inte märkt det själv men fått det påtalat av mina närmaste vänner, dvs dom vännerna jag kan slappna av tillsammans med och därför visa “mitt rätta jag” inför. I helgen satt jag och syster och pratade lite om detta och jag insåg den bistra sanningen att värken börjar sätta sig på mitt psyke. Jag har nog insett detta innan men som ett försvar inför mig själv slagit bort tanken lika fort som den kommit till mig. Men i helgen blev det mer verkligt och ju mer jag tänker på det desto troligare blir det!

Detta är verkligen ingen kul insikt, att man förändras på grund av att man har ont. Men om man ser det krasst är det kanske inte så konstigt. Att hela tiden ha ont, att aldrig kunna slappna av och att samtidigt försöka leva och vara som vanligt är ingen lätt kombination. Det tar för mycket kraft att försöka tänka bort det onda men det fungerar någon/några månader, innan det börjar påverkar en vare sig man vill det eller inte.

Å tro mig jag vill verkligen inte detta. Jag vill vara mitt vanliga JAG och inget skyggt odjur som jag just nu känner mig som! Jag är inte skygg, jag är social och älskar att ha folk omkring mig. Mitt vanliga jag bangar inte för nya möten med människor, för spontana upptåg, mitt vanliga jag ser gott i de flesta människor och har en lång (ibland för lång) sträcka innan jag blir sur och irriterad. Det är sådan jag vill vara det är så jag trivs!

Varför sitter jag nu här och skriver detta undrar ni och jag vill påpeka att detta inte är något försvarstal. Nej det är nog mer ett sätt för mig att skriva av mig och lufta mina känslor och få ordning på tankarna. Så vad ni än gör, tyck inte synd om mig, för det är inte synd om mig! Jag ska bli bra har jag bestämt, jag ska tillbaka till träningsglädjen, till de galna upptågen, till mina vänner ja helt enkelt till mig själv. Men fram till dess så är det kanske en viss mån av förståelse jag är ute efter. Är jag inte mig själv så vet ni varför och ta det då inte personligt, jag har bara en jävligt dålig dag då det gör förbannat ont!