Det började när jag var liten med klapp-och-klang! Jag hade en fin blå gymnastikdräkt med volang där det stod IA broderat på bröstet (i rosa) och mockasiner på fötterna!
Jag fortsatte sedan till gymnastiken. Min far är gammal gymnast och hoppades på att hanns döttrar skulle ta över hanns intresse! Nu blev det inte riktigt så för min del, men fram till att jag vart “för tung i rumpan” var det gymnastiken som gällde minst en gång i veckan.
Sedan bytte jag! Gymnastik blev handboll och jag spelade i Polisens –72:or i nästan 10 år, tills vi blev damjuniorer. Men ska sanningen fram var jag alltid sämst, tappade alltid bollarna och sprang alltid för sakta. MEN jag var en jävel på att skrika från bänken och mana på mina lagkamrater! Så de sista åren va det där jag gjorde nytta, inte på planen!
Under uppväxten har jag även rört mig utanför träningen. Syrran fortsatte med gymnastiken och jag fick “passa” på gräsmattan under sommaren. Jag kan inte räkna hur många gånger jag tagit emot “flickisar” och andra volter på gräsmattan. Skulle någon fråga mig hur man gör dom i teorin skulle jag än idag kunna förklara, men i praktiken är jag handfallen!
Jag har även åkt en slalom på vintrarna och varit på cykelsemestrar om somrarna. Säg den Sverige-led jag inte har cyklat på! Lägg där till Åland, Borgholm och längst Götakanal så fattar ni! Är det något jag har lärt mig på väg in i vuxenåldern är det att bo i tält, speciellt när det regnar!
Men så kom mina tonår och idrottandet försvann från mig. Jag rörde inte en fena från gymnasietiden fram till 30+, om inte ölhävning och TV-zappande räknas som träning! Visst gjorde jag ansatser och skaffade gym-kort. Men resultatet blev alltid det samma dvs att jag bar kortet i plånboken och betalade månadskostnaden, men utnyttjade det aldrig.
Men så kom förändringen! En dag kände jag att det fick vara nog och jag faktiskt var tvungen att ta tag i det här med träning och idrott! Men den historien kan ni ju redan, för det var då bloggen startade och ni fick vara med!
