BegravningUsch va det är jobbigt med begravningar, kistan som står där framme som man vet att någon ligger i, alla ledsna männiksor klädda i svart och blomman man har i handen som man under själva gudstjänsten vet att man skall gå fram och lägga på kistan. Allt detta sammantaget gör att hela stämningen blir så låg och tung, nästan olidlig på något sätt. Men mitt i all denna sorg som finns, vet jag ju att det snart är över, att vi kan ta ett steg vidare i livet och minnas de friska och glada stunderna istället för de som är tråkiga. Men för att kunna göra detta, måste man genomlida begravningen för att på något underligt sätt få sätta punkt och gå vidare!
Idag har jag sagt adjö, hej då och farväl till min farfar. I Hoppets kapell samlades vi, den närmaste släkten, för att ta detta tunga avsked. Begravningen va vacker, det sjöngs vackra psalmer och prästen var fantastisk och trots att mina tårar sprutade så va det väldigt skönt att låta dom göra just det! Min farfar tyckte illa om vita blommor, men älskade liljekonvaljer! I kyrkan fanns det massor och dom doftade farfar. Den röda rosen ja la på kistan var även den vacker men jag neg inte för det hade inte farfar velat. Nej de hade han skakat på huvudet åt, muttrat något om att niga göra man för gamla människor, sånt trams vill jag inte va med om. Nej jag nöjde mig med att viska ett lågt hej då och klappa försiktigt på kistan för det vet jag att han hade tyckt va okej! Min farfar va sådan, enkel men väldigt varm och ville allas bästa och det är på det sättet jag tänker minnas honom, min farfar!
1 kommentar:
Det låter som en väldigt fin begravning. Fin och sorglig. Men jag kan tänka mig hur vackert det var med alla liljekonvaljer. Nu sitter han där uppe på molnen och har det bra!
Skicka en kommentar